Här hittar du jobben;)

Varselvågen som sköljer över Sverige beräknas ha drabbat 79% av den arbetande befolkningen vid årsskiftet 2010. Men det betyder inte att det inte finns nya arbetstillfällen. Det kommer faktiskt att finnas gott om arbeten för uppsagda jobbare. Arbetsförmedlingen tagit fram en lista över de branscher där arbetskraftsbehovet blir som störst:

Arbetsförmedlare; behovet av förmedlare har naturligtvis ökat lavinartat.

Frisör; alla arbetssökande måste vara välklippta för att ha en chans på arbetsintervjuerna.

Socialassistent; någon måste kontrollera alla som får socialbidrag.

Journalister; som skall skriva om allt elände.

Hjärnkirurger; är alltid efterfrågade, snabbkurser kommer att ordnas för de mest svåranställda.

Alkohol- & drogterapeut; för att sköta alla som har krökat ner sig.

Populistpolitiker; arbetslöshet skapar stor efterfrågan på populistpolitiker.

Finansministrar; regeringskansliet förväntas införa femskift på finansdepartementet.

Viktminskning med förhinder

Jag riktigt ser första delmålet för min viktminskning – så nära men ändå så långt borta. Jag går ner ett halvt kilo och sen upp det igen. Det har upprepats flera gånger. Förutom det “darriga” halvkilot behöver jag gå ner ytterligare ett kilo. Då är jag jag nått mitt första delmål. Jag tänker visserligen fortsätta som jag börjat även i efter det, men det skulle kännas så bra att symboliskt lämna “fetperioden” och gå in i den “måttligt överviktiga”☺. Enligt alla tabeller är jag i och för sig redan där, men den mentala bilden man har av sig själv är bra mycket mer viktigare än den man kan läsa ut ur tabeller.

Vad kan det då bero på att jag inte kan fortsätta min väg neråt? Jag tror jag vet. Jag har faktiskt gått ifrån min “lyckometod“ i vissa delar. Inte så att jag börjat äta kakor och snacks igen. Nej jag äter fortfarande riktigt hälsosamt. Men det började med att elen började krångla. Ljuset funkade inte mer än i en liten del av bostade. Och det värsta var att värmen inte fungerade. När det var som värst så var värmen nere i 14 grader. Jag klädde mig i lager-på-lager och svepte in mig i filtar. Dessutom drack jag ”baljor“ med te.

Detta i sig borde inte göra att jag inte gick ner. Om man fryser ökar istället förbränningen. Men det värsta var att jag blev hungrigare. Jag åt två smörgåsar till varje ”fikamål“ istället för en och jag slarvade med mattiderna. Kylan gjorde att jag drog mig för att fixa något att äta och sen blev jag så hungrig att jag åt smörgås istället för middag eller att så jag åt för sent på kvällen. Smörgåsarna har alltid varit mitt största hot mot min målvikt aldrig snacks och kakor. Jag drog mig också från att byta om från mina lager-på-lager-hemmakläder till mina ”utekläder“ pga kylan. Så promenaderna blev lidande.

Hur som helst hittade elektrikerna till slut felet och åtgärdade det. Sen två dagar tillbaka har jag värme och ljus. Det känns fantastiskt☺. Nu ska jag kämpa med att återgå till en smörgås, promenera mer och tänka på mina mattider. Redan denna söndag kan jag nog inte räkna med något positivt resultat, men sen. Då är jag tillbaka☺ – förhoppningsvis.

En av de 4 bästa…

Jag har inte skrivit här på jättelänge. Det beror tyvärr inte på att jag fått jobb. Det beror heller inte på att jag dragit ner på mina insatser att få jobb. Snarare tvärt om. Anledningen är istället att jag hade bestämt mig för att den här arbetslöshetsbloggen skulle vara positiv och inte en som jag använder för att klaga på olika saker. Den var tänkt att dokumentera mina insatser, samla mina tankar och kanske fungera som inpiration för andra arbetlösa. Men det ledsamma är nu att jag börjar misströsta. Jag “tror” inte längre på att jag ska få jobb.

Jag tycker att jag är i en klart bättre sits nu än när jag sist var arbetslös. Min utbildning är färdig och examen sägs ju vara bra. I alla fall har jag ju de kunskaperna även om jag har maximalt med studieskulder. Dessutom har jag många års arbetslivserfarenhet och det borde ju också vara meriterande. Har jag kanske jobbat inom “fel” bransch?

Det har också blivit vanligare att söka jobb online. Någon som inte varit arbetslös har nog svårt att förstå de stora pengar som faktiskt går åt när man söker jobb. Man behöver stora mängder bläck till skrivaren, ofattbart stort antal frimärken (om man nu inte söker online) och går det sedan bra måste man betala resorna till och från intervjuerna. Man kan dessutom lägga till kostnaden för internet.

Nu kanske ni säger att det finns tillgång till internet på arbetsförmedlingen. Det stämmer i och för sig, men det är svårt att först ta sig in till arbetsförmedlingen och sedan vara så fokuserad att man kan göra det man måste i ett streck. Om man sen måste ringa till potentiella arbetsgivare måste man gå i från datorn på arbetsförmedlingen och gå ut och ringa, och sen gå tillbaka till det man håller på med. Efter min utbrändhet har jag ingen möjlighet alls att vara så fokuserad.

Jag måste nog säga, i alla fall, att jag har haft stor nytta av att ha dator och internet hemma. Jag hittar jobb att söka via webben och utformar mina ansökningar och CV snyggt. Jag har också gjort en djupgående forskning om bästa sätt att skriva dessa. Vad man ska ta med och inte och hittat exempel på formuleringar som låter professionella.

Vad har jag mer använt och använder datorn och webben till. Jo, jag har hittat rektryteringsföretag och CV-databaser och använt dessa flitigt. I och för sig har jag inte fått så mycket resultat från dem ännu, men jag tror att det bara är en fråga om  att hitta de rätta.

Egentligen borde jag ligga mycket bättre till denna gången och visst gör jag det. Utbildning, erfarenhet och en stort utbud av platser att hitta jobb på. Lägger man sen till enkelhethen att söka jobb och möjligheten, som jag utnyttjat, att skriva bättre ansökningar och CVn. Och visst har det hänt en dramatisk förändring. Jag blir kallad på många fler intervjuer, resorna till dem tär hårt på min redan katastrofalt dåliga ekonomi, men jag har inte ännu fått något positivt svar.

Varje gång jag kommer på en intervju frågar jag om de vill tala om hur många de kallat på intervju och det vanligaste verkar vara 4, ibland 3. Men sen får jag inte jobbet. I början var jag överlycklig. Någon gillade det jag kunde och trodde jag skulle passa in hos dem. Men i längden är det svårt att vara lycklig över det när den sen inte leder till jobb. Om jag tillhör de 4 bästa av alla de som sökt, varför kan jag aldrig vara den absolut bästa? Gillar de inte mitt utseende? Min personlighet? Pratar jag för mycket? För lite? Har jag fel kläder?

Jag har forskat på webben om hur en bra intervju ska gå till. Förberett mig för eventuella frågor. Planerat vad jag ska svara. Tänkt på hur jag klätt mig, ordentligt och inte för annorlunda, inte använt för stark parfym och så vidare. Jag ser också till att vara där i god tid. Tar reda på vart jag ska så jag inte kommer in med “andan i halsen”. Vad mer kan jag göra? Måste jag nöja mig med att alltid vara en av de fyra bästa? Vad händer när mina a-kassedagar tar slut? Min ekonomi är redan nästan omöjlig att reda ut.

Månadshandel med “dramaten“

Jag har tagit för vana att handla månadshandel. Dels eftersom min ekonomi inte tillåter några impulsköp, dels därför att det är dumt att köpa onödiga saker. Eftersom jag saknar körkort, men framförallt för att jag vill skona vår miljö väljer jag att handla till fots med hjälp av min “dramaten“.

Visserligen så kanske det inte ser så coolt ut att dra omkring på en sån, men mycket har ändå hänt sen de där beiga rutiga varianterna som jag minns från min barndom. Och är inte vår miljö värd en del uppoffringar?

Idag var jag uppe tidigt för att handla. Trodde att det skulle mindre trång så tidigt. Men jag hade fel. Affären var fylld av äldre kvinnor och män. Mest kvinnor. Män verkar mera göra helgshoppingen. De män som var med drog kundvagnen och kvinnorna plockade till sig varorna.

Dessa äldre människor verkade inte gilla att handla. Humöret var inte det bästa. Alla verkade tycka att jag var i vägen med min ”dramaten”. Inte de, med sina stora kundvagnar eller rollatorer. Var är alla det där “tanterna” jag minns från min barndom? De där som drog sin lilla “dramaten” och promenerade för att köpa sin liter mjölk och limpa.

Många av dagens nya pensionärer susar omkring med sina stora dyra bensinslukande bilar och köper sitt kallskurna eller halvfabrikat. Dessa 40-talister som aldrig behövt spara. Som ramlade in på arbetsmarknaden utan problem och som nu har höga pensioner. De verkar tycka att miljötänkande är för andra. De har ju råd. Barnbarnen får väl andra tänka på.

Dessa pensionärer som tittade snett på mig med min “dramaten” tog minst lika stor plats i affären, men det var alltså jag som var i vägen. Trots det är jag inte berädd att falla för grupptrycket. Jag drar min “dramaten” för miljön hur ocoolt det än kan verka. Fast jag funderar på att handla senare på kvällen. Då har kanske också jag rätt att handla.

Steg i mörkret

Det jag ska berätta nu hände sent en höstnatt när min keesflicka behövde gå ut. Det var mökt, så mörkt att gatlyktorna endast lyckades lysa upp en smal sträng mitt på gatan. Regnet hade färgat asfalten mörkt grå och den kantades av bruna höstlöv. Då plötsligt hördes steg. Det var kanske inte riktigt det ljudet, men det påminde om det.

Både jag och min kees vände oss samtidigt om för att se var ljudet kom ifrån. Där, mitt på gatan, kom ett stort gult löv rullande. Det rörde sig ryckigt, men förvånansvärt rakt utefter gatan. Det konstigaste var att det hördes så högt. Hade jag blundat hade jag fortfarande haft illusionen av att någon gick där. Men någonting hindrade mig från det.

Jag stirrade fascinerat på lövet tills min hund drog mig in mot trädgården. Hon brukar alltid vilja sätta sig i grindhålet för att skicka meddelanden till förbipasserande hundar. Men nu drog hon sig snabbt inåt. Vad hade hon sett? Det sägs att hundar ser mer än människor. Hon skyndade sig att utföra sitt ärende och drog mig sedan mot dörren. Hon verkade har bråttom in i värmen.

Vad var det egentligen hon hade sett där ute i mörket?

Min vikt…

Jag har haft en skakig period beträffande vikten. Ett halvt kilo upp och sen ner det igen. Senaste veckan gick jag ner ett kilo, men fortfarande har jag inte nått första delmålet. Två kilo kvar och jag börjar undra om jag någonsin kommer att nå dit. På sätt och vis funkar min metod. Jag blir mätt mycket tidigare och jag har inget sug efter sötsaker eller andra kaloririka snacks. Promenaderna funkar.

Borde jag inte vara nöjd då? Jo kanske, men det värsta är att jag inte tror på det längre. Blir jag lyckligare om jag går ner i vikt? Kommer jag att få fler vänner? Spelar det någon roll om jag kan köpa snyggare kläder? Jag vet inte. Troligtvis inte. Ingen har ändå märkt att jag gått ner i vikt och ändå har jag gått ner en hel del. Eller så bryr sig ingen. Så varför skulle jag bry mig?

Lycka

Jag väger mig varje söndag och nu under några veckor har jag stålsatt mig. ”Nu har jag nog gått upp i vikt”, har jag tänkt. Eftersom jag stått och stampat så länge hade jag slutat att tro på min metod, på mig själv om man så vill. Jag kände mig som en idrottsman som inte hade sin motivations coach (heter det så? ), mental tränare eller vad det nu heter. När man inte tror på något längre, så är det svårt att hålla fast vid det.

I går kväll ”visste” jag att jag hade gått upp i vikt, men ack så jag bedrog mig. Jag hade lämnat platån och fortsatt min färd neråt utan att jag egentligen hade märkt det?. Ett kilo ner. Så underbart det känns. Nu ska jag fira det med att gå ut i solskenet, ta med min lilla kees och ta massor med kort. Nu är jag snart vid mitt första delmål. Önska mig lycka till inför nästa etapp.

Nyckelknippan

Har du tänkt på att en nyckelknippa kan säga så mycket om en människa? Har du något hängande i nyckelringen? Ett inplastat foto? En nalle kanske? Eller har du en kedja i den? Nallen kan ge trygghet. Fotot visar vilka du tycker om. Kedjan kan vara att du behöver den för att hitta nyckelknippan i en rörig väska.

Men en nyckelknippa kan visa så mycket annat. Det slog mig nyligen när jag såg min allt krympande samling nycklar. Nycklar kan symbilisera status, ansvar, aktivitet eller tom ett helt liv. Låter det konstigt? Låt mig förklara hur jag tänker.

Om man har ett aktivt liv har man kanske nyckeln till sin sommarstuga, båt, garage, förråd mm. Och många nycklar kan också visa att man har ansvar på sin arbetsplats. Ytterdörren, sitt eget privata kontor, huvudnyckeln till diverse dörrar, skåpsnycklar mm.

Om man istället är arbetslös försvinner alla de nycklar man tidigare hade till sin arbetsplats. Är man fattig har man inte råd med bil, så ingen bilnyckel, garagenyckel mm. Jag minns hur ledsen min morfar var när han flyttade hem till min mamma efter det att mormor dött. Han hade ingen egen bostad längre och behövde ingen nyckel. Ingen nyckel, inget liv.

Det samma måste de stackare känna som flyttar in till ålderdomshemmet. Måste kännas lite som att bli barn igen. Någon annan har ansvaret. Någon annan bestämmer.

Jag hoppas att jag snart får en mer välfylld nyckelknippa. Om jag får det där jobbet jag hoppas på får jag en nyckel till min arbetsplats igen. Tillbehören, kedjan, nallen allt det där trivs jag med, men en nyckelknippa med bara nyckeln hem känns tomt och ledsamt.

Ett kilo upp☹

Jag vägde mig igår och jag hade gått upp ett kilo. Det är inte lika lätt att vara positiv när man misslyckas. Trots allt vet jag att alla har bakslag, men det gör mig inte mindre besviken. Jag tycker jag kämpar så. Nu måste jag rannsaka mig själv. Varför gick jag upp?

Det jag kan tänka mig var att jag började se min metod som vardag och trodde att jag inte behövde hålla mattider. Jag har sovit längre än vanligt och varit för hungrig när jag vaknat. Då har inte mitt vanliga mål räckt utan jag har ätit en gång till. När jag inte håller mina tider är det lätt att råka klämma in ett extramål utan att tänka sig för. Troligtvis är det vad som hänt. Detta och att jag inte gått ut och gått varje dag och att jag “förfallit” till efterrätter lite för många gånger.

Nu blir det extrakoll en lång tid framöver. Fasta mattider igen, färre efterrätter och fler och längre promenader. Önska mig lycka till:) Jag låter inte ett bakslag göra att jag misslyckas helt och hållet.

En uppföljning

I söndags vägde jag mig igen och jag hade gått ner ett kilo till. Kan fortfarande inte tro att det fortfarande fungerar. Jag som har prövat “allt”. Jag har jo-jo-bantat sen jag var i tidiga tonåren, med ett kort uppehåll med en ätstörning där jag bantade mig mager, för att sen fortsätta med olika metoder. De flesta försök har inte ens fungerat på kort sikt. Så varför skulle det fungera den här gången? Läste på en webbsida att endast ett fåtal procent, minns inte om det var 5 eller 6 procent, som påbörjade en diet som faktiskt lyckades med den.

Så få. Varför skulle jag då vara en av dem? En sak kan vara att det jag gör inte är en egentlig bantningsmetod. Jag äter som jag mår bra av, rör mig som jag mår bra av och försöker i övrigt göra trevliga saker. Visserligen undviker jag onyttigheter, men inte helt och hållet. Nu i äppelsäsongtider t ex gjorde jag äpplepaj med vaniljglass. Det förstörde inte bantningen, jag fortsatte bara som vanligt. Förr hade jag antagligen slutat, men nu ser jag mina små utsvävningar som en del i min lyckometod. Man kan inte vara duktig jämt utan måste leva också, fast med måtta förstås. Så länge det fungerar så kör jag på. Och än så länge funkar det bra. Snart har jag nått mitt första delmål☺